Simma, shoppa, cykla

Hoppfull och taggad. Jag har inte tappat träningsmotivationen. Tvärtom. Det känns bra att ha en plan och att sätta tänderna i den. Så länge det finns en teori så finns det hopp.

Nu är det inte bara löparben som ska byggas, cykelben behövs också!

Och tack alla för peppningen och de vänliga orden här på bloggen. Det lindrar faktiskt massor. Lindrar, värmer och inspirerar. Jag har ju inte gett upp. Jag gör ju sällan det i livet. Men jag deppar lite ibland. Blir arg, sur och tråkig men sedan lyckas jag omgruppera och så är det framåt marsch.

Min lördag började i simhallen. Det fanns en ynka liten bana för snabbsim idag och det såg ut som ett laxsstim i den på ett ungefär. Alla simma på rad och jag insåg genast att: 1. De där laxarna var uteslutande hajar. Någon hade tom Ironman rygga vid bassängkanten. 2. Hoppar man i och sällar sig i ledet måste man hålla samma tempo för att inte bli en propp eftersom det är omöjligt att simma om när det är så mycket folk i samma bana.

Jag antog utmaningen och hade inga problem med tempot. Tvärtom simmade jag ikapp folk och uppträdde lite klumpigt eftersom det är nytt för mig att riskera krocka med fötter som ligger framför. Det går otroligt bra för mig att simma just nu. En avgörande förändring är att jag nu lyckas med att befinna mig under ytan även mentalt.

Min idol: simcoachen Anna-Karin Lundin hon var väldigt tydlig med att det är UNDER vattnet det händer och att det som händer ovan ytan är ganska oviktigt. Tre månader senare har jag nu äntligen förstått vad det innebär och plötsligt lyfte jag simningen ett steg. Underbart.

Efter simmet shoppade jag vårkläder med min dotter + ett par sneakers som ska tjänstgöra som skonsamma transportskor till och från jobbet istället för mina vanliga höga klackar. Vad gör man inte för löpningen!?!

Och innan eftermiddagen var slut hann jag ut med cykeln. Lugnt och fint tempo. Ner till vattnet och hem igen. 36 km och som vanligt väldigt kupperat, 26 km/h i snitt.

Ljuvligt!

Skonsammare än de hårda klackarna.

Vägrar ta ut skilsmässa med löpningen

Ett läkarbesök. Ett knippe nya kunskaper. Och en rejäl dos positivt tänkande. Jag tror att jag har kommit ett steg närmre att förstå vad kroppen vill säga mig.

Hastigheten var betydligt lägre än njutningen!

I går vara jag beredd att lägga ner all triathlon träning. I dag har jag lockat fram en ny portion kämpaglöd och tro på mig själv och tro på kraften som kommer ur vilja och positivt tänkande.
– Jag skulle kunna säga till dig att lägga ner löpningen och börja samla frimärken istället. Men det skulle knappast vara ett tillfredsställande svar. Inte skulle det funka med schack heller.
Ortoped Bengt på Sophiahemmet tittar lugnt på mig ovanför sina glasögon.

Den här killen har varit med förr. På väggen hänger inramade hockeytröjor i regnbågens alla färger, signerade med tillhörande tackbrev.
Han har en gedigen meritlista. Han vet att det är meningslöst att säga "sluta"  till någon som älskar att utöva sin idrott.

Jag är ingen elitidrottare som många andra som Bengt har behandlat. Att höra honom säga att han kan säga att jag borde lägga ner löpningen, är inte roligt.
– Du ställer krav på din kropp som inte motsvarar din kapacitet. Vill du höja kraven måste du öka kapaciteten.
Det köper jag. Och är det inte precis det jag alltid har sagt: "Det känns som att mina ben inte kan röra sig fortare, löpstyrkan saknas".

Min vad är trött och får problem med syresättningen när jag springer. Dessutom tror Bengt att muskeln inte klarar att dämpa rycken som uppstår i fästena och därmed uppstår smärtan efter en en tids arbete.
Excentrisk träning kan hjälpa. Vila bort det hjälper inte, menar Bengt. Det måste tränas bort.
– Alla människor har olika gränser. Din gräns kanske går vid 13 km och sen säger kroppen ifrån. Det måste man acceptera.
Sedan undrar han vad jag fick för behandling förra året när jag sökte hjälp och höjer på ögonbrynen när han hör att jag blev tvångskommenderad att kolla upp om jag hade en propp i benet och att jag sedan enbart blev ordinerad vila. Och tydligen var jag där 2011 också och visade upp samma ben, men för en annan läkare. Det har jag glömt. Den läkaren sa också att jag skulle vila.

– Du ska träffa en sjukgymnast som har hjälpt många. Hon ska titta på ditt löpsteg och ge dig övningar för att stärka upp lår, säte, bål och vader. Excentrisk styrka ska du satsa på. Jag tycker det är värt ett försök.
Jag hör en viss tvekan i hans röst. Jag hör att han verkligen vill mig väl. Jag hör att han inte alls är helt säker på vad som bör göras.

Jag somnade nedslagen och vaknade utan större lust att simma. Jag simmade i alla fall och kom hem med kroppen full av simglädje! Det var underbart. Och jäklar i min lilla låda! Tro det eller ej min jag simmade ikapp en haj. Plötsligt såg jag bubblor framför näsan och förstod inte vad det var. Jag har ju aldrig simmat ikapp någon tidigare.

Efter jobbet ville jag känna på löpningen. Utan klocka (den triggar mig att springa för fort), i skog på mjukt underlag.
Jag tassade iväg.
Solen var blodröd och våren påtaglig i luften. Vaden kändes just ... trött. Inte ond.
Jag tassade på och stannade för att vila och låta vaden återhämta sig en smula. Jag behöver ju ändå lite bilder till bloggen. Inte sant?
10 km utan smärta. Nu förstår jag mer vad kroppen signalerar. Trött, utarbetad muskel. Tar jag det lugnt så säger den: Okej då! Springer jag hårt så är det stopp.

Väl hemma igen varvade jag matlagning med övningen draken och excentrisk tåhäv i trappen. Beslutsam.
Jag ska bygga kroppen starkare.
Jag ska inte ge upp.

Det är så härligt ute. Naturen vaknar snart till liv!

Lite avundsjukt tittade jag på en kille som körde intervaller.

Spinninghelena

– Om det är svårt att få upp pulsen så kanske man har kört ett tufft benpass igår eller varit ute och sprungit. Spinninginstruktören Monica peppade järnet under dagens pass och gav mig några menande ögonkast.

Mina ben var heeeelt döda idag. Baksida lår och rumpa har sjuk träningsvärk och jag kved igår kväll när jag försökte krångla mig ner under täcket, ner i sängen.
Vad gjorde jag igår??
Det kan väl inte ha varit den där övningen "Draken"??

Något gjorde jag under söndagens pass och det verkar ju helt uppenbarligen behövas eftersom jag knappt har kunnat ta mig upp ur min kontorsstol idag.

På grund av de stumma benen var det svårt att köra på under spinningen, men när det var 10 minuter kvar på passet så mjuknade kroppen och jag pressade upp pulsen mot 90% under den sista tuffa intervallen.

Fem minuter senare låg jag på en yogamatta och frustade under ett grymt tufft CXWorks-pass. Rumpa, höfter och självklart coren fick smaka på en riktigt brännande känsla.

Jag fick också bekanta mig med den populärra rullen som ska vara så bra för ömma löparmuskler. Bra eller dåligt? Ingen aning men det kan vara värt att testa.

Med andra ord: Detta var bara en helt vanlig vardag!
Solen sken. Våren kändes i luften. Jobbet var kul och barnen goa. Vad mer kan man önska sig?!

Jag och mr Barbell

Ortoped bokad. Den bästa på Sophiahemmet (sägs det). PT kontaktad och jag läser allt jag kommer åt som handlar om löpstyrka, onda ben och andras erfarenheter.

Tassa på försiktigt, försiktigt. Mjukt underlag och det gick bra.

 Jag har en teori kring mitt ben som krånglar. Ju mer jag läser, ju mer jag funderar, ju mer jag hör andra berätta om liknande problem så står det ganska klart att jag har någon eller några svagare länkar i kroppen som orsakar det onda i benet.

Jag har ett stillasittande jobb och behöver säkert jobba med höft- och säte, likaväl som benstyrka och självklart core för att min kropp ska klara av den ökade belastningen som min nuvarande träningsmängd innebär.

Det verkar dessutom som att jag inte får ont av att springa måttligt. Lugnt och kortare distanser funkar utmärkt. Så jag kommer väldigt försiktigt försöka tassa några kilometer varje vecka för att inte helt halka tillbaka på ruta noll igen.

I dag sken solen. Jag vaknade och konstaterade att mitt ben var helt neutralt och jag bestämde mig för att nosa lite på ett par löpsteg, på mjukt underlag på mina vanliga stigar. Ingen asfalt. Inte snabbare än 5:40 tempo och med mina dämpade skor på fötterna.

Det var ljuvligt ute. Roger laddade för 29 km och när han släppte mig vid gymmet efter 5 km så var mitt humör på väg ner i djupet igen (jag vill bara gråta). Jag var så ledsen över att inte få hänga med men jag ville inte ta risken och springa längre. Nu ska jag fokusera på att stärka kroppen och se till att jag kan njuta av löpningen många år framöver.

Tyst skällde jag ut mig själv och taggade till där inne i gymmet. Roger sprang vidare och så var det jag och skivstången ett litet tag.

5 x 8 reps marklyft strikt 40 kg

5 x10 reps raka marklyft 20 kg

Djupa breda squats utan vikt

Draken båda benen tre varv! Grym övning som verkligen bet. Det sög riktigt i benet kring vristerna. jag hade problem att hålla balansen och det tog bra i rumpan. Så tack Lina! Den här övningen visar att jag är svag i löparmusklerna.

Höftlyft med vikt

Rumpövning i maskin (vet inte vad den heter)

3 x 10 Omvänd crunch på bänk med höftlyft ända upp på skulderbladen

Planka, rak och sida 3 min.

Spontana kommentarer på mitt upplägg är välkomna! Jag går ju på känsla mer än verkliga kunskaper. Och av den anledningen ska jag ta hjälp ev en PT.

Jag och mr Barbell. Marklyften kändes bra. Inte så tungt men strikt.

Tanken är att stärka rumpa, höft och ben.

Lördagsgodis

Äntligen! I dag såg jag något glimta till djupt där inne i Rogers ögon. Något som jag kämpat stenhårt för att se. Något som han möjligtvis har formulerat med ord men det har inte riktigt nått fram till ögonen. Men idag hände det: Jag impade på Roger med min simning.

I dag hade vi banan för oss själva. Så jag fick en idé:
– Vi tar varsin sida av banan och så simmar vi samtidigt. Jag vill att du visar hur fort det ska går när du trycker på lite.
Roger skrockade lite åt mitt förslag som gick ut på att jag vill få ett hum om hur fort jag måste lära mig att simma och hur det känns att hålla den farten.
– Alltså du ska ju inte race:a på allt vad du orkar för att klara bassänglängden. Simma som om att du ska tävla och köra 1500 meter.
– Okej, Vansbrofarten då, säger Roger, jag trycker på lite.
– Ja, så får vi se om jag hänger med.
Sagt och gjort. Det var bara att köra.

Och jag simmade, tog i höll koll på Roger och föll in i hans armfrekvens, fast det räckte ju inte för att hänga med märkte jag genast. Han får självklart ut betydligt mer kraft ur varje armtag än jag. Då tog jag till det hårda artilleriet: TI-tekniken.
Så fort jag kopplade på all teknik så strikt jag kunde så hände något. Att både ta i ordentligt, glida och verkligen sänka nacken och sträcka kroppen som ett spjut.
Och vet ni ... jag hängde med!!! Underbara TI!! Mitt bästa vapen!

Jag skrattade och sa till Roger att det kändes helt okej och det var varken orken eller flåset om stoppade, det vara snarare svårt att kroppen att utföra hela rörelsemönstret korrekt utan att trassla ihop armar och ben.

Vi körde igen. Och igen. Och sen sa Roger lite kaxigt:
– Okej, nu kopplar jag på benen.
Jaha.
Jag gav järnet och hängde med.
Det var då jag såg den där glimten i Rogers ögon:
– Älskling nu tryckte jag på bra, det där var inte Vansbrofart.
YES!!!

Nu är det pay off time! Nu märker jag att allt slit verkligen har lönat sig. Nu får simhallshajarna (35-åriga män som tror att det äger bassängen) se upp. Nu kommer jag och nafsar dem i tårna!

I dag blev det alltså ett gäng ordentliga och roliga intervaller med bra fart. Nästa gång får jag testa längre sträckor.

Som om inte detta var nog så utmande Roger mig på att simma så långt jag kunde utan att andas. En galen idé för mig som är vattenrädd.
Men idag så verkade det mesta funka.
25 meter fixade jag och upptäckte ett lugn i att vara under ytan. Magiskt.

Efter simmet hann vi med lite cykel också. Vårpremiär!! Lite kallt, lite för ivrig. Jag fick syra i låren efter de först backarna.
Jag hade hoppats på en starkare känsla efter all spinning i vinter. Men den kanske finns där. Årets första 35 km kändes trots allt ganska snabba och lätta om jag jämför med förra året.

Redo för cykel (cykehjälm och glasögon är ju inte det sportigaste ...)

Fantastiskt kul att göra roliga saker tillsammans.

Löparblues

Sorry alla läsare. Nu kikade väl in här för att hitta pepp, träningsglädje och inspiration. I dag kan jag inte ge det. I dag dök smärtan upp i benet och jag tappade all lust att träna och gick hem.

Det har aldrig hänt. Jag ger aldrig upp. Möjligen kan jag hoppa över ett inplanerat pass men är jag väl på plats då går jag inte hem innan någon form av träning är genomförd.

Jag känner faktiskt att mitt ben börjar bli en tung klump i hjärtat. Min glädje över Vansbro triathlon blöder ... droppe för droppe rinner inspirationen att träna för en halv Ironman ut genom kroppen.

Jag vill inte ställa mig på startlingen med samma vetskap som inför förra året och Stockholm triathlon – "Jag står här med obefintlig löpträning i kroppen".
Då blir det inte kul.

I höstas när jag sprang mina distanspass så kändes det så BRA! Jag var så stark och löpning lyfte. Och så pang, ett pass som var lite annorlunda än det jag brukar träna och så var smärtan i benet tillbaka.

I går körde jag spinning med en jäkla grym och stark känsla. I morse vaknade jag med en spänning i underbenet – den här gången av spinning! Vad är det som händer??? När jag gick till gymmet idag för att köra ett 30 minuters pass på bandet så anade jag vad som skulle komma. 5 minuter kändes bra, 10 min gick också fint men minutrarna efter ... spänningen i benet ökade och jag stannade ... riktigt, riktigt jäkla ARG, ledsen, bedrövad. Jag böjde mig ner och klämde på benet bara för att känna att det var satan så ömt.
Tårarna sved i halsen.
Jag som i höstas med pirrande känsla tänkte ... "Ironman 2015" ... nu känns det ljusår bort. Hur ska jag ens klara en halvmara?

Och sedan då? Jo, jag struntade i styrketräningen som jag planerat in. Jag vet att jag endorfiner hade muntrat upp. Jag tappar aldrig, aldrig träningsmotivationen. Nu gjorde jag det.

I morgon ska jag ringa och beställa tid på en löparklinik. Jag tar gärna mot förslag på bra ställe i Stockholm. Jag har ingen aning om vart man ska ta vägen.

Styrketräna mera

Benstyrka varje torsdag, det hoppas jag ska hjälpa mig att slippa trasslet med mitt ben och säkra löpsäsongen.

Nu har jag fått till det två torsdagar i rad, ett grymt pass benstyrka med inslag av tåhävningar, benböj, breda benböj, utfall och lite annat smått och gått. Jag har snackat om att jag ska stärka upp benen länge utan att riktigt fått till en rutin. Men kärleken till löpningen och trasslet med benet verkar vara tillräckligt stor motivation för att jag nu tillslut inser – jag måste göra något aktivt.
Jag kan inte bara vila bort problemet. Det verkar dessutom inte funka.

Jag har googlat på löpspecifik styrketräning och kommit fram till att övningarna trots allt har funnits med i mitt träningsliv i olika grad. Jag har dock upplevt att jag inte prioriterat benstyrka därför jag ofta har ett pass löpning eller cykel som bidrar till trötta muskler.
Jag har heller aldrig jobbat med tåhävningar. Det ska jag göra nu. Breda benböj och utfall verkar också vara bra grejer för löpstyrkan men vad mer? Jag tar gärna emot tips på övningar här.

Igår gjorde jag följande pass:

Marklyft 5 set

Benböj i smittmaskin 4 set

Benböj i smittmaskin hela vägen upp på tå 1 set

Tåhäv 3 set

Hamstring curl 3 set

Utfall med handlar och bakre benet uppe på bänk 3 set

Breda kettlebellsvingar

Känns bra så här morgonen efter överallt i benen samt säte. Detta är andra gången jag gör det här passet. Men jag känner på mig att jag saknar något.

I går gav jag mig ut på ett lugnt distanspass. 12 km 5.40 tempo i snitt. Benet känns en smula ...

Inte den snyggaste bilden men ni får hålla till godo ...

Upplägg för do-it-your-self spinning

Det kräver lite pannben och en rejäl dos motivation. Men i triathlonvärlden är det nästan en nödvändighet att lära sig cykelträna på egen hand hemma på en trainer.

Försöker le lite matt efter intervallerna ...

Jag har ingen egen trainer, men jag bor bara ett stenkast från mitt gym nere i hamnen med världens finaste utsikt. Där står två sprillans spinningcyklar bland löpbanden, roddmaskiner och crosstrainers. Ofta ganska outnyttjade. Jag har sneglat på dem ett tag och tänkt att där kan jag faktiskt få till lite cykelträning även när jag inte hinner till spinningpassen.

Men hur gör man?

1. Googlar och väljer tips från Jonas Colting. Enkla, tydliga och stenhårda och tyvärr inte utformade för att det ska vara "kul". Men enkelt passar mig och hårt tilltalar mig också.
2. Ser till att fylla vattenflaskan och ladda Spotify med bästa pepplätarna.
3. Trampa igång!

Det enkla upplägget såg ut så här:
10 min uppvärmning, 4 x 8 min intervall på 80 procents puls, 10 min lätt cykling.

Ser inte så mycket ut för världen men phu!! De två första intervallerna var tuffast. Jag fick pinna på ordentligt för att jaga upp pulsen. Intervall tre kändes bäst. Jag trodde ett tag att jag tog det för lugnt och att pulsen sjunkit för mycket men nej ... den låg och tickade på riktigt bra, mer än när jag deltar i en spinningklass. Så typiskt mig. Jag får inte ut mer av min träning när jag deltar i en grupp, icke, jag får ut mest när jag harvar på i mitt eget hörn och jag tror att ingen ser ... då kan man ju ta i ännu lite mer.

Jag höll i. Betade av alla 4 intervaller och varvade ner lite lätt illamående.
En bra tisdag!

Löpkänslan säger mer än Garmin

Löpvilan har gjort mig starkare och spinningen har varit en grymt komplement. Nu lägger jag allt fokus på att inte bli övertänd och skadad igen.

Städpaus ... ut i solen och njuta!

Jag ställde in mitt tvåtimmars spinningpass till förmån för ett löptur i vårsolen och städning. Det har varit grymt väder i Malärdalen men idag har jag trots sol varit hemma och städat.

Mycket träning = ett hem som förfaller. Det tar tid att träna mycket. Den tiden måste ju tas någonstans och ja, mitt hem har sett dammfriare tider. Så idag blev det en kompromiss. Ut med alla mattor, torka golv och ett pass löpning istället för en långkörare i spinningsalen.

Eftersom jag tagit det försiktigt med löpningen i hela två månader nu så måste jag hålla mig i skinnet och få till regelbunden styrketräning för löpningen (körde ett pass i torsdags så jag hoppas jag kan få in det som rutin). Det är otroligt frustrerande att det tar sådan tid att bli kvitt det onda. När jag blickar tillbaka ett år så känns det som om att jag har sprungit oerhört lite. 4-5 månaders löpvila.
Ändå har jag blivit en starkare löpare.

I dag satsade jag på 10 km och kroppen/benet skulle få styra och inte Garmin. Och inte en meter över 10 km var också dealen, för jag vet att smärtan kan dyka upp efteråt.

Det var UNDERBART att ge sig iväg. På riktigt, helt förbaskat juvligt. Jag kände in kroppen, tog  det lugn, valde turen längs vattnet ... spegelblank med ett svanpar ...
Jag kände mig inte alls som i somras efter vilan. Då var det som att börja på noll. Inte den här gången.

Klockan burrade vid varje kilometer. Jag struntade i den. Benet kändes bra och kroppen en smula ovan men tydligen har den bestämt sig att jag ska få springa igen.
10 km som slutade i 5:10 tempo i snitt med måttlig ansträngning som känsla. Hösten 2012 var det min tävlingsfart. Åh vad jag ser framemot säsongen som kommer, tänk om benet håller och tänk om jag får uppleva något helt nytt som löpare.

Simma avslappnat och längre

Vår i luften. Massor av sol. Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen,  åt en frukost med mitt eget sällskap och strosade ner till simhallen. Helt ovetandes om att jag precis var på väg att göra mitt livs största simgenombrott.

Det var en helt vanligt lördagmorgon. Planen var enkel:
– Jag ska simma.
Punkt.
Det visade sig vara den bästa planen ever. ÄNTLIGEN efter tusentals simmade meter, miljarder utvärderingar av mig själv, nötning, nötning , nötning och en och annan inre utskällning så gjorde jag det:

Jag simmade 1000 meter i en sammanhängande serie.

Endast en simmare hade hunnit ner i banan före mig och simhallen som badade i sol var nästan lite vacker.
Jag njöt av musiken som strömmade ur högtalarna och pysslade med glasögon, tog en selfie (gör sån mitt bland folk utan att skämmas det minsta), satte mig på bassängkanten och gled i det svala vattnet.

När jag med sträckt kropp sköt ifrån bassängkanten så tänket jag bara, nu tar jag det lugnt och väcker kroppen försiktigt.
Redan efetr 25 meter kände jag att det var något, något som var annorlunda – den avslappnade känslan hade på något underligt sätt följt med ner i vattnet.
Genast bestämde jag mig för att dagens fokus var att simma avslappnat och strunta i teknik, fart och annat. När värmen spred sig och de träningsvärkstela musklerna (jag körde ett grymt benpass i torsdags och har haft seriösa problem att gå) började gnissla igång testade jag att ta tag i vattnet lite bättre, ta i och sedan TI-glida avslappnat. Ett nytt tag, hitta balansen och ta i ...

Min avslappnade kropp flöt perfekt längst upp på ytan. Det kändes som om att jag bara kunde ligga där och vila om jag velat. Jag fick in lagom mängd syre när jag tog luft och bara accepterade att nu och under minst 30 minuter framåt så är det i det här läget, med nosen nere i vattnet som jag kommer att befinna mig. Lite långtråkigt, visst, man vill ju kolla vad de andra simmarna pysslar med men nu är det jag och vattnet.

Det var en fantastisk känsla när jag vände vid kanten efter 300 meter och visste att alla metrar från och med nu blir rekordmetrar. Vid 600 meter så kommenderade jag mig själv:
– Nu finns det inte på kartan att stanna. Tänk att gå härifrån och ha klarat 1000 meter frisim utan stopp.

Och visst gjorde jag det. För jag kan ju simma nu. Jag är vältränad nog att orka och eftersom jag tog det så lugn så var det inte särskilt jobbigt – bara en smula för huvudet.

De sista 200 metrarna började jag till och med labba lite med farten och nu började de där hajarna (35-åriga machomännen som tror att de är ensamma i snabbsimbanan) få problem att komma om och förbi.

Lite bilder från helgens roliga fotoprojekt, min älskade dotter och väninnemys på kvällen. Går man upp 06.00 en lördag så hinner man med en del ...

Hög på endorfiner

Ett löppass och galet hög på endorfiner. Så här har jag aldrig upplevt det förut: gåshud ända från hjässan ner på vaderna. Tack kroppen! Tack älskade löpning!!

I morse kunde jag inte annat än att njuta av morgonen och längta ... till banan.

Man kan kramas och man kan träna stenhårt. Båda aktiviteterna frigör endorfiner. Jag läste för en tid sedan att om man klarar att pressa sig hårdare under de hårda passen kommer man i längden belönas med större endorfinpåslag under varje träningspass. Det tar några år för kroppen att öva upp sin förmåga att producera endorfiner. Just nu verkar min kropps produktion gå på högvarv.

Visserligen har jag längtat och saknat min löpning. Jag tog Öppet Spår som ett tillfälle att inte ta ett enda löpsteg under två veckor, allt med förhoppning att bli helt fri från det onda i benet.

I går sprang jag 6 km med grym känsla i kroppen. Jag höll 5:00 tempo i snitt och upplevde att jag fick bromsa och hålla igen benen med all viljestyrka.
Redan under de första stegen kände jag att "YES!!" nu har det hänt något och "WOHOO" satan i gatan vad pigg och stark känsla.

Jag startade försiktigt och fortsatte progressivt, ökade långsamt och slutade på 4:40 tempo. 30 min, 6 km och det räkte inte för att komma upp i "mycket ansträngande känsla". Pulsen höllsig på lagom nivå. Jag har aldrig någonsin känt mig så här efter ett löppass och jag var så glad över att benet kändes okej.

Jag måste erkänna att jag skrattade smått åt mig själv när jag traskade längs Karlbergsvägen mot bussen vid Odenplan – varm och rosig om kinderna, ett lätt leende på läpparna och gåshud, uppefrån och ner plus en mild känsla som inte kan vara annat än eufori. Tack kroppen! Tack för att jag får må så bra. Tack för att jag får kraft att göra ännu fler saker som utsöndrar ännu mer endorfiner: krama min familj, pyssla om min kärlek, träffa människor som jag gillar att umgås med, gå på konsert och fylla själen med opera, äta god mat, njuta av en vacker morgon (som den idag) – helt enkelt njuta av livet.

Nöjd, glad, blank om näsan.

Nu är jag en riktig kändis

Tänk – jag åker Vasaloppet och blir hyllad som en hjälte! En helsida i Sveriges största veckotidning Land.

Klicka på bilden så kan du läsa om mig på Lands webb.

Det är en fantastisk kraft i den högt älskade veckotidningen Land som har funnits i drygt 50 år. När mina kolleger på redaktionen fick höra att jag satsar på att göra en klassiker blev jag genast indragen i att ställa upp på en liten artikelserie om min utmaning. Självklart ställer jag upp på det och visst är det kul om det går att inspirera någon enstaka själ där ute att fatta modet till sig och tänka: Kan den där Helena, så kan jag!

I dag fick jag ett otroligt trevligt spontanmail från en man som läst om mig i Land och bjöd in mig att delta i Götakanalsimmet och Göta kanals triathlon! Så fantastiskt trevligt. Jag blev helt varm.

Jag upplever en spännande typ av power i kölvattnet av Vasaloppet. Det här är ett av våra finaste och säkerligen mest välkanda lopp som många respekterar, det är tydligt. Alla på jobbet har varit så nyfikna och snälla och grattat mig i mängder. Det är ju hur kul som helst och jag kan bara konstatera att jag verkligen förändrat bilden av mig själv ... I april förra årets skrev jag det här inlägget

Det har helt klart hunnit rinna en hel del vatten under broarna sedan dess och jag har utvecklats mängder på det mentala planet, ritat om bilden av mig själv, inte enbart inför min omgivning, i synnerhet inför mig själv. Vilken resa .... kanske inte helt nödvändig men för mig har det betytt oerhört mycket:

Träningen, och den nivå jag ligger på nu, kommer rakt från hjärtat. Jag trivs, njuter, mår bra, känner mig stark och kompetent (bitivs) och jag älskar att ha något att streta mot. Kampen, längtan, vägen mot målet, den resan gör mig lycklig. Jag har kommit i mål några gånger i livet och då går plötsligt luften ur mig. Inte konstigt att jag trivs med triathlon – det är en oändlig källa till strävan och förbättring.

I dag hade jag en superkväll med min älskling på gymmet.  Vi studsade lite snabbt hemma, dök in på gymmet, körde 55 min activio spinning och 30 min core. En skön dusch, bastu och sedan unnade vi oss lite hämtmat. En perfekt vardagskväll. Jag njuter och känner mig så privilligierad.

Kroppen känns bra efter  Öppet Spår för en vecka sedan. Jag har spunnit 3 snälla pass och fått till två pass core. Nästa vecka ska jag köra lite hårdare igen.