lördag 29 juni 2013

Operation cykla till jobbet

När jag för 7 år sedan fick erbjudande om nytt jobb tänkte jag: "Aldrig, det blir för långt pendlingsavstånd". Sent i förrgår kväll fick jag den brillianta idén att jag skulle cykla till jobbet nästa morgon.


På Birger Jarlsgatan, fredag eftermiddag. Härlig stämning.
Får jag en idé går jag från noll till hundra. Varför vänta när man kan genomföra det på en gång. När jag efter torsdagens sköna cykeltur kom hem och lastade in cykeln i förrådet längtade jag redan efter nästa träff med cykeln. Det var då jag bestämde mig: Jag cyklar till jobbet!

Idén att cykelpendla de milen in till stan, tvärsigenom och till jobbet, från Gustavsberg är inte ny. Roger började cykla redan i vintras med dubbdäck till sitt jobb, som dessutom lig ger utanförstan, på andra sidan i Danderyd, 3,2 mil från vårt gemnsamma hem på Värmdö. Det är inte utan att folk höjer förvånat på ögonbrynen när de förstår att han kommer till jobbet på cykel.

Men perspektiven förändras. Den som cyklar 8 mil som standardpass en söndag tycker att tre mil är avklarat ganska raskt. Enda kruxet är den här storstaden som ligger däremellan, full av bilar, andra cykelpendlare, gångtrafikanter eller rätt och slätt galningar som dyker upp lite här och var framför cykeln.

Roger som hade kört ett hårt SwimRunpass på kvällen blev lite överraskad över mitt infall men ställde självklart upp på att ta cykeln med mig trots slitna ben och trött huvud:
– En cykeltur i solen kan aldrig bli fel, sa han.

Packningen inför expeditionen.















Fredagsmorgonen var perfekt. Luften kändes frisk, lite sval men härligt somrig. Nu väntade två mils cykling tills vi skulle passerna tullarna vid Henriksdal. Det kändes otroligt härligt att cykla och roligt att se landskapet som jag mest blåst förbi på motorvägen med bil. Vatten, vackra hus, vikar, båtar – Stockholm är så vackert!

I Nacka började vi få sällskap på cykelvägarna och ju närmre stan vi kom desto tätare blev cykeltrafiken. I korsningen vid slottet, Kungsträdgården och Grand Hotel hopade sig cyklisterna vid rödljuset. När jag tittade bakåt stod minst 40 pendlare bakom mig på alla sorters cyklar.

Jag beslöt mig för att klicka ur en av fötterna och se till att hålla mig nära bromsarna. Kroppen tog absolut inte slut av cykla de 2,7 milen till jobbet däremot var det ganska tröttande av att hålla koll på alla faror.

På jobbet dök jag in på Friskis & Svettis, unnade mig fem minuter i bastun, slängde på mig kläder och höll nere ambitioner på smink och annat fix. En stor leverpastejmacka och ett glas nypressad juice blev min belöning vid skrivbordet. Racern parkerade jag intill mig vilket väckte en del
nyfikenhet och frågor. (Typ, är du en sån sportig tjej!!)


Hemfärden blev lika härlig. Vi stannade till på söder, på Götgatan, tog en stor, stor glass och sen trampade vi vidare.

Summa: 5,4 mil cykel en vanlig fredag och ändå tid att laga en god middag, ta ett kallt glas vitt vin och fredagssofta.

SL – släng dig i väggen!


torsdag 27 juni 2013

Mindfulness, sol & cykling

Den årliga försommarstressen, toppat med inför-semester-stressen har satt en del käppar i hjulet för min träning under den sista tiden. I dag dök det plötsligt upp en lucka och jag grep den direkt. Så tacksam för 40 km underbar cykling.


Väste- och energi paus vid vattnet i Mörtviken.
Det är tidningar som ska produceras innan alla semestrar, gräs ska klippas, hus ska hållas rent och fint, solen skiner och det är så mycket som lockar. Konserter i Stockholm, picknick och grillkvällar med vänner. Någonstans måste man välja.

Dessutom har jag inte varit på topp. Inte så konstigt när kroppen inte får en chans att vila.

När livet kör ihop sig så har träningen varit mitt lufthål. En löptur, ett tungt jäkla pass i gymmet. Intervaller eller marklyft, det har inte spelat någon roll. Det hjälper.

I dag när jag satte mig på cykeln värmde solen mot huden. Fartvinden var härligt ljummen och huvudet ville ta i. Kroppen var ine riktigt på samma humör. Ömma muskler, jag kände mig trött och stel. Jag behöver semester. Jag cyklade och tänkte inte på något annat än träden som susade förbi, känslan i benen, positionen på cykeln.
Farten.
Kraften.
Det gick bätttre och bättre. Efter dryga två mil svängde av ner till Mörtviken på Ingarö och unnade mig en paus nere vid vattnet.

Underbar cykel i underbart vacker miljö.

Det är sååå skönt att bara vara här och nu!


När jag trampade vidare var all otäck stress bortblåst. Och jag konstaterar, när det är som tuffast, tightast, stressigast det är då som det där passet verkligen behövs. Det ger ny energi och allt känns ljusare och lättare igen.

Fyra mil cykling och jag känner mig helt återhämtad. I morgon ska en tidning ska på tryck, ett omslag ska sättas! Jag är redo och som ny igen!!



måndag 24 juni 2013

Cykelpass med Björn Andersson

Bike fit och ett rejält tröskelpass. Det var vad min Roger fick ikväll tillsammans med en av Sveriges bästa triathlonscyklister – Björn Andersson.

 

Björn Andersson är en av triathlonvärldens största cyklister.

Det var en present från mig. I början av maj firade vi födelsedag här hemma och när Roger öppnade sitt paket och såg att han skulle få fyra timmar privatlektion med Björn Andersson blev han mållös!
Bingo! Det är ju den reaktionen man vill ha när man klurat på en present. Och min ambition var verkligen ge Roger något utöver det vanliga. Det är han värd. Han har visat mig triathlonmagin och öppnat en helt ny värld för mig.

Så jag fick hem en glad, nyinspirerad man med trötta vader som berättade om en timmes bike fit med måttband och vinkelmätare där millimetrarna spelade en huvudroll. Roger verkade både nöjd och fascinerad.

– Jag litar på Björn eftersom jag vet att han har koll. Nu vet jag att cykeln är inställd optimalt och att nu är det upp till mig. Han jobbade lugnt och sansat och väldigt erfaret i det han gör, berättar Roger och summerar sitt cykelpass med proffset så här:

– Han kan cykling. Väldigt värdefullt att få råd av en sådan person. När en sådan kille säger: "Äh du kan ju det här med cykling", så känner man sig plötsligt tryggare. Och det var intressant att han sa att hårda pass ger mer och att det är viktigt även när man ska köra långdistans och bra om man har dåligt med tid. Det var en bra påminnelse.

söndag 23 juni 2013

Brottningsmatch med vågorna

En somrig klänning i chiffong med prickar i olika pasteller och min fina 2XU-våtdräkt stuvades ned i midsommarpackningen sida vid sida. En helg ute i skärgården måste bara toppas med sommarsim!

 

Midsommarafton började i iskallt vatten. Man blir på så gott humör.

Midsommar, Roslagen och oslagbart vackert väder. Midsommarhelgen blev extra lyckat tack vare våtdräkten, närheten till vattnet och att jag just nu lägger mitt fokus på simmet. I bilen på väg ut från stan blev jag påmind om att Vansbrosimningen ligger inom räckhåll. Bara två veckor kvar och jag får peppande mail och nyheter från arrangörerna.

Jag ska simma tjejsimmet och vet inte alls om det kommer kännas lätt eftersom det är relativt kort eller hemskt, på grund av trängsel och vattenrädsla. Med andra ord: dags att öva intensivt och få lite fart på simatleten inom mig som jag hoppas kunna plocka fram.

Midsommaraftons morgon började med härlig frukost i solen och sen gick vi de få stegen ner till vattnet för att inleda dagen med simning. Mitt fokus låg på att få till en sådan positiv upplevelse som möjligt utan att känna press att prestera.

Kallaste vattnet hittills som jag hoppat i. Fötterna domnade lite lätt.

Ner med huvudet och högre armbågar behöver jag öva på.


Riktigt, riktigt kallt vatten, slajmigt sjöjox som slog i ansiktet, frisk vind och en mild brottning med vågor som kom från oväntade håll. Jag blev utmanad både på det ena och andra sättet men just den här dagen spelade det ingen roll.

Jag simmade, fram och tillbaka, fram igen, hit och dit. Tekniken är inte toppen. Men det är tiden under vattnet jag räknar och armtagen innan jag måste ge upp och vila.
Och jag känner tydligt när jag gör rätt. Belöningen kommer direkt. Jag känner mig som en hal tvål i vattnet som bara glider fram! Underbar känsla.

Även midsommardagen förgylldes med ett simpass. Den här gången i mer stilla vatten och ännu kallare. Jag tog det säkra för det osäkra, simmade lite kortare och klev upp efter att avverkat en del bröstsim. (Bra att övade musklerna också). Det gäller att tänka på säkerheten när man är ute och simmar. Ensam med ett par svanar, långt från stranden i iskallt vatten ... Man får inte vara dumdristig.

Det blev bästa midsommaren ever! Tack vare min våtdräkt, skärgården och underbart trevligt sällskap!

Midsommardagen. Solen bröt fram och värmde när jag klev upp ur vattnet.

Vackraste simträningsmiljön! Stomnarö i Roslagen.

onsdag 19 juni 2013

Visualisering i vattnet

Tankens kraft är stor. Skillnaden mellan ett simpass när jag känner självförtroende och när jag känner mig ofokuserad och tvivlar på mig själv är markant.



Huvudstabadet i eftermiddag.

Fokuserat, med kraftfulla armtag, längd efter längd. Snyggt och häftigt.
Det var killen i simbanan bredvid som simmade precis så idag när jag var i Huvudsta efter jobbet. Inte jag. Åh vad jag önskar att jag vore där. Nu!!

– Föreställ att du ligger där i bassängen och slappnar av. Tänk dig in i känslan och ta med dig den erfarenheten ner i vattnet.

Det var Fredrik Weibull som gav mig de rådet i dag när jag pratade med honom i kväll om att använda sig av tankens kraft för att prestera bättre. Han har doktorerat i idrottspsykologi och i visualiseringsupplevelser och skrivit en bok som heter Träna tanken – en bok om mentala föreställningar i idrotten .

– Inom idrotten liksom näringslivet strävar folk efter att prestera så bra som möjligt. För att kunna göra det är det viktigt att må bra och trivas med det man gör. Det är också viktigt att känna sig själv och ha verktyg till att kunna hantera olika situationer på ett bra sätt, menar Fredrik.

Solen sken, vattnet var behagligt och som vanligt var det härligt att få rensa huvudet efter jobbet med ett träningspass. Jag simmade en del. Svalde lite vatten. Spottade och fräste och bytte några ord med andra triathleter som var där.

– Det går fort det där, sa jag till killen med den snygga tekniken när han stannade och kollade sin klocka.

– Jag är glad om jag klarar en längd. Jag är här och övar, förklarade jag.

– Det gör jag med. Det viktigaste är att det är härligt här i solen, under tiden, svarade han.

Klok kille det där! Han simmade dessutom i våtdräkt och jag hade inte ens dolmen med mig. Så jag är ändå rätt nöjd med den längder jag fick till.


Jag vet ju hur det  känns när det blir bra känsla i vattnet. Jag ska lyssna på Fredrik och visualisera den känslan här hemma. Efter nästa simpass ska jag berätta om det har haft någon effekt.



Mitt startnummer till Medieruset idag fick jag överlämna till min kollega Malin på grund av mina benhinnor. Ska bli spännande att få höra hur snabbt hon sprang – hon tävlade ju ändå under mitt namn under loppet!!! Och det förpliktigar så klart!!! (Hehe)

måndag 17 juni 2013

Allt om benhinneinflammation

Stämplad: Skadad. Diagnos: Medialt Tibiasyndrom. Behandling: Ingen. Ordinerad vila, rehab och alternativ träning. Ganska skönt att få lite klarhet.


Ny identitet: Skadad.

– Medialt vaddå?
Nej. Medialt Tibiasyndrom har inget med tidningar och mitt jobb att göra. (fast det drabbar flest kvinnor) Tvärtom. Det är symtomen på mitt fritdsintresse och passion (jag älskar mitt jobb också ska tilläggas). Och med ett mer vanligt ord så heter det helt enkelt benhinneinflammation.

Kruxet med det namnet är att det får folk, inklusive jag själv, att tro att det verkligen handlar om en inflammation och börjar käka Volataren. Men enligt den ortoped jag träffade i dag så är det ett missförstånd.

Benhinneinfallammation handlar om att små små bitar lossnar ur skelettet. Den som inte vilar bort smärtan kan få en stressfraktur och det hela blir kroniskt.

Det lät väldigt allvarligt när den här doktorn pratade om den absolut vanliga löpåråkamman. Jag blev lite rädd men också lättad. Nu vet jag mer om varför det gör ont i benet. Och varför det inte går över. Jag har trots allt testat att springa lite då och då, och det river upp skadan.

– Nu får du hålla dig i skinnet. Du kan simma hur mycket du vill och cykla om det inte gör ont. Hur lång tid det tar innan du är bra, det är svårt att säga, sa doktorn.

Nu, när jag landat i den här omtumlande informationen så tänker jag: Allt har en mening. Fram till nu har benet och viljan att löpträna tagit kraft från den övriga träningen. Nu kan jag bara släppa det ett tag. Fokusera på cykeln och simningen utan att känna mig otrogen mot löpningen. Dessutom kan jag krypa tillbaka in i gymmet igen. Jag älskar ju känslan av gymmade muskler.

Så i dag på lunchen sa jag:
– Hej crosstrainer!
Körde 20 min för att känna hur det kändes och sen gick jag loss bland de fria vikterna. Dessutom tänker jag:

Det här är min chans. Nu får jag loss tid till simningen. Jag kommer bli som en raket i vattnet!



söndag 16 juni 2013

Våga vila!

En hel helg, utan ordentlig träning. Jag måste erkänna att de känns bortkastat och slöseri med tid. Men innerst inne vet jag att vila och återhämtning är lika viktigt som de träningstimmar man lägger ner på att bli bättre.

Helgen har jag fyllt med fest, vila och visualisering.
Jag tror på tankens kraft. Jag tror på att att man kan tänka sig själv till en viss position eller prestation. Det jag pratar om kallas för visulaisering inom idrottspsykologin och jag ägnar mig mer eller mindre medvetet åt det hela tiden i många sammanhang.

Ända sedan tisdags och mitt första försöka att köra ett triathlon har jag mentalt bearbetat mig själv och sett framför mig hur jag tacklar stressen i vattnet på ett mycket mer framgångsrikt sätt än sist. Jag har föreställt mig själv i vattnet och gått igenom vad jag ska göra annorlunda till nästa gång och framförallt så ska jag undvika att bli så besviken på mig själv om jag inte lyckas som jag tänkt.

Så jag har visserligen inte tränat särskilt hårt i helgen men jag har tagit vara på tiden att vila och bearbeta mig själv mentalt. Jag har tränat tanken och föreställt mig själv till framgång, det vill säga i det här fallet, att jag simmar crawl 400 meter, tar mig upp ur vattnet och börjar cykla.

Urskönt pumppass i lördags morse!

I lördags körde jag 55 min pump, tidigt på morgonen. Kroppen var trött, visserligen laddad med en rejäl portion gröt med lingon, men morgonträning är inget för mig.
När instruktör Emelie peppade med orden:

 

– Vill du bli stark snygg och glad så är det nu det gäller!


Jisses vad det tog skruv! Tack Emelie för ett superpass. Jag kan knappt röra mig idag! Har brutal träningsvärk i hela kroppen.

(Knäpp? Jag???? Näe vad då ...?)

fredag 14 juni 2013

Laddar om i gymmet

Välbekant, välbehövligt, väldans skönt. Jag trängde in ett pass i gymmet mellan jobbet och kvällens Petterkonsert på Grönan.

Stridsmin 1. Fokuserad i min träningsbubbla.
Det var länge sedan jag körde ben i gymmet, det var länge sedan jag hann med armhävningar. Chins har jag inte övat på någon månad och axlarna känns tunna och veka.

Min förälskelse i cykling och simning har helt klart gått ut över mitt gymmande. Och jag inser att man inte kan varken få allt eller hinna med allt. Men det känns ändå lite tungt i hjärtat när jag tvingas växla ner i vikt på gymmet men egentligen kvittar det vilka vikter jag använder. Totalt sett har cyklingen, vinterns skidåkning och löpningen gjort mig mycket starkare.

Det har inte blivt så mycket träning den här veckan. Imorgon är det dags att hoppa i långklänningen för en hel dags bröllopsfirande men i planen finns ett morgonpump pass. Så nu är det dags att sova.


I kväll blev det 60 minuters styrketräning och sedan 60 minuters petterkonsert på Gröna Lund. Petter öste och regnet öste ... ner! Stämningen den var på topp.

Petter körde live på Grönan. Riktigt bra.

Regnet öste ner och så kom solen ... magiskt"

onsdag 12 juni 2013

Rookie i startfältet!

Jag sa ja utan att riktigt tänka mig för och vips låg jag och trampade vatten i startfältet inför mitt livs första triathlon. Redan där gjorde jag mitt första misstag och det var väl det som hela kvällen gick ut på – testa och lära mig av de vanligaste misstagen.


Igår kväll vid Sjöhistoriska var det 50 pers som ville träningstävla.

Ren och skär krigsföring. Med mig själv. Det var vad som pågick igår kväll när jag utan att riktigt tänka kasta mig in i mitt första triathlon under ITU:s träningskväll på Sjöhistoriska på Djurgården.

Jag var verkligen supersugen på att testa. Och jag är glad att jag gjorde det. Nu vet jag. Triathlon är jäkligt tufft. Tufft för kroppen, tufft för nerverna och det är speciellt att kasta sig upp ur vattnet och upp på en cykel.

Jag var full av hopp när jag hoppade i vattnet från bryggan inför starten. Kände mig lite nöjd när många av de andra tvekade inför det kyliga och mörka vattnet. Men jag minsann, jag hoppade i plöjde med ansiktet genom vattnet och tog några armtag. Men sen gick det snett. Starten gick och där låg jag plötsligt med massa tuffa män som körde över mig.

Misstag ett. Jag låg helt fel i startfältet. Dels på grund av orutin men också dels för att jag inte har linser och ser dåligt med immiga simglasögon och hade inte koll på alla andra.

Stressnivån sköt i taket och då blev det omöjligt för mig att andas lungt och lyckas få till crawl. Jag började bröstsimma, tävlingsinstinkten slog till och pulsen sköt i höjden = stört omöjligt för mig att crawla.

Så jag simmade bröst, lite rygg, såg inte bryggan och kom efter. Jag lyckades hålla mig från att bli sist men jag blev så besviken och arg, kände mig fånig och kass. Jag visste att det skulle bli svårt men jag trodde ändå att jag skulle lyckas simma crawl en bit av de 400 metrarna som skulle avverkas. Men icke.

Långt efter de flesta men inte sist ... det var lite skönt ...

Men jag tog mig upp. Fick av mig våtdräkten oväntat snabbt och cyklade 7 km. Det gick bra. Hämtade in en smula på de andra och sen sprang jag försiktigt. Vilken märklig känsla! Kroppen ville liksom inte röra sig så snabbt som jag ville. 1 km och sedan lättade känslan.

Det var fint arrangerat. Trevligt folk. Solen sken men jag var ledsen när jag gick därifrån. Jag hade velat lyckts bättre med simningen. Men jag ger inte upp. Nu vet jag. jag måste förbereda mig bättre mentalt, skärma av de andra i vattnet och gå in i mig själv. Lugn och fin.

Nu kan det bara bli bättre.



Lite snurrig och med hög puls. Men jag fick av mig grejerna snabbt.
Dags att cykla men det enda som snurrade i huvet var vattenskräcken.


Jag passade på att vila lite på cykeln trots att jag trampade ikapp någon minut.

 



Och för er som undrar så ja ... det blev en långklänning till slut.

 








måndag 10 juni 2013

Fake it until you make it!

Nya löparskor, ett galet härligt morgonsimpass och första löpturen på fem veckor! En ny vecka har börjat!


Det blev de rosa. Asics GT-2000. 1600 kr, som hittat!

– Vad lätt det ser ut när du crawlar. Jag önskar att jag kunde simma som du.
Jag höll på att tappa hakan när tjejen som simmade i banan bredvid mig i morse uttalde ovanstående ord och tittade på mig med stora ögon.

What? Moi? Simma som jag? Jag skrattade uppriktigt och lätt chockad och svarade:

–  Tycker du?! Jag är nybörjare och har precis börjat känna att det går lite, lite bättre. Jag har övat under vintern ... Näe ... jag simmar inte så bra!

Sen klättrade jag upp ur bassängen, tackade och förklarade:

– Det här kommer jag att leva på hela dagen.

Så det här uttrycket "fake it until you make it" är ju ganska så bra men visst simmade jag. Och jag gör verkligen framsteg varje pass. I dag hade jag dessutom både badmössa, simglasögon och ny fin simdräkt istället för en hopplös bikini som bara vill glida av. Det bidrog säkert till den mer proffsiga framtoningen ... hehe ...

Numera i simdräkt.














Efter jobbet blev det en tur till Runner's Store med planen att för första gången prova ut ett par löparskor efter konstens alla regler (men det var ju inte så märkvärdigt). Väl hemma igen så kastade jag i mig en tallrik fil med müsli och sen bestämde jag mig – nu blir det ett provtur.

Resultat: Underbart härligt att få springa. Benet var inte helt nöjd med att få röra på sig men när kroppen hunnit bli varm kändes det mycket bättre, jag har stretchat ordentligt så nu får vi se .... hur det känns imorgon!

Och visst ja ... tåhävningar ska jag ju göra. Dags att ta tag i det!

Håll tummarna!

Jag pronerar lite. Skorna är tänka att klara distanslöpning.

Bara att välja och vraka ...

Nästa uppgift var att hitta en långklänning ... inte lika kul.

söndag 9 juni 2013

Cykelrus under Tjejvättern

Nästa 6000 starka tjejer och damer. En 10 mil vacker bana. En del nervositet och som vanligt premiärförvirring. Nu har jag besegrat ettapp två på vägen mot en Svensk Tjejklassiker – Tjejvättern, på tiden 3:43.


I mål! Tjohoo!! Känslan var snurrig men jag var vid rätt god vigör!

10.52 gick starten i går i söta Motala. Nästan 6000 kvinnor var där med cyklar av alla modeller. Stämningen var glad men kanske inte riktigt inriktad på tävling. Snarare cykelglädje, vännineskap, naturupplevelse och en hel del jäklar-anamma. En perfekt kombo för mig som forfarande är rookie på det här med cykling.

Jag har inte de bästa tävlingsnerverna och fipplade en hel del med pedalerna precis innan start, helt i onödan! Starten gick och sedan väntade 10 mil av härlig cykelupplevelse med klarblå himmel, förbi åkrar, genom bokskog, längs vattnet. Det var hur vackert som helst!

Här går starten! Glad cyklist. Nöjd över att ha lyckats klicka i fötterna ...


Den första sträckan tog jag det lungt och bestämde mig för att haka på två damer som såg starka och rutinerade ut och spanade in hur de hanterade trafik, oberäkneliga medtävlande och andra svårigheter som uppstår när tusentals cyklister ska samsas om samma vägbana tillsammans med bilar.

När jag började slappna av och det dök upp en längre backe där farten drogs ner rejält tog jag mod till mig och trampade på. Ytterligare efter en sträcka blev jag omkörd av ett gäng tjejer som såg ut att ha bildat en spontanklunga och bestämde mig för att hänga på.

Jag har aldrig kört i klunga tidigare men hört lite om tecken, och hur man ska tänka och framförallt hur man ska agera och inte agera när man cyklar tätt ihop med andra cyklister.

Tre mil hängde jag på. Tempot var helt perfekt. Metodiskt, jämt och tillräckligt fort för att vi skulle passera de flesta. Tjejen som drog var rutinerad. Hon körde om tryggt och hanterade alla trafiksituationer säkert. Och hon drog hela sträckan ...

Vid först depån försökte jag hålla ett öga på dragartjejen men missade precis när hon satte fart uppför den enda men rejäla uppförsbacken som finns under Tjejevättern. Jag hakade på hela vägen upp men när det gick utför igen så hindrades jag av min ovana. Det var så brant att jag tvekade att trampa nerför. Jag gjorde ett försök men de andra cyklisterna (läs tanterna) var väldigt oberäkneliga och när det plötsligt dök upp en nittiograders kurva och jag precis klarade mig från att sladda ut i skogen så tog jag till bromsarna och gav upp. Jag måste öva på teknik.

Depåstopp vd 5,2 mil. Blåbärssoppa, banan och saft gav nya krafter.


När jag avverkat hälften av sträckan bestämde jag mig för att börja trycka på lite mer. Vis av Vasaloppet och Kungsholmen Runt så vet jag att jag är dåligt på att hushålla med energin. Men den här gången så tog jag det lugnare i början, stannade och drack 4 muggar blåbärssoppa och massor av vatten. Jag hade tillräckligt med krafter för att lägga mig i bockstyret och verkligen cykla hårt de sista två milen. Tyvärr hittade jag ingen i lämpligt tempo att läggga mig bakom. Antingen var tjejerna för snabba eller för långsamma. Eller så ville de inte ha någon att växelköra med ...

3.43 klarade jag mina 10 mil på! Och jag är verkligen nöjd! Och precis som under de andra loppen så är effekten av att ha tävlat:

"Jag måste träna mer! Jag vill träna mer NU! Och vad roligt det är att träna. Tänk om jag kan bli ännu bättre under nästa lopp!"


Men Rom byggdes som bekant inte på en dag. Bodyjoymamman är lite trött idag, så här efter att att cyklat Tjejvättern. Jag är ju fortfarande väldigt mycket nybörjare på en racer och att cykelträna överhuvudtaget. Jag har sovit som en stock och det är bara att inse – jag måste vila idag men snart är det en ny vecka! Och den hoppas jag blir fulladdad med nya härliga tränmingspass!

(Kanske ska jag köra mitt första triathlonträningspass ... Jag ska fundera lite på det först.)



Vackert Motola och hög stämning.

Kompis.

Fin medalj och tröttare än jag själv riktigt insåg ...

Ett tecken på kraftig orutin. Inga gympadojor fanns med i packningen ...

Olivia stöttade och blev kanske liiiite sugen hon också. Det gillar mamma.


fredag 7 juni 2013

Laddar cykelbenen på vackra Östgötaslätten

Semester och en underbart solig sommardag. I dag har jag varit i Motala. Hämtat nummerlapp och laddat mentalt. I kväll bor vi på ett vackert säteri mitt på Östgötaslätten.


Det var fullbokat på alla hotell i både Motala och Linköping så vi hamnade här.

Det är slitsamt det här med sport. Sol, underbart vackra sommarängar nerlusade av hundkex och smörblommor. Så här års visar Sverige upp sin vackraste sida. Vi bor på Idingstad Säteri ikväll. Drygt en timmer bilfärd från Motala. Det är ett par spanmålsbönder som är växlat verksamhet till hotell- och konferensbranschen.

Efter eftermiddagen i Motala känns hela Tjejvätternäventyret hur roligt som helst. Jag ska njuta och har ingen aning om hur lång tid det kommer ta. Fixar jag det på fyra timmar så är jag hur nöjd som helst.

Men oavsett så är jag hur glad om helst över att få vara med om allt det här. Och vi har det jättemysigt, jag Roger och våra barn Olivia och Tim. En mysig minisemester.

Otroligt härligt kväll. Coachen och cykelmeken är med.

Härlig kvällspromenad med barnen. Genom kohagen.

Cykeln framme i Motala.
Även om man har världens bästa cykelmek med sig så ...
... är det väl bra att ha bytt slang en gång själv. (Fast det är liksom inte min grej.)



torsdag 6 juni 2013

Stolt över tretaktsandning

Sommar på allvar och Nationaldag! Har njutit hela eftermiddagen och kvällen inne i Stockholm klädd i sommarklänning! Ljuvligt. Och dagen började med ett genombrott i Kvarndammen! Nu fixar jag tretaktsandning!

 

Fortfarande skeptisk mot det stora blå bakom, men med en hel del beslutsamhet.

På lördag är det dags för Tjejevättern så vila och endast lättare träning är det som gäller just nu. Perfekt att lägga en timme på att nöta vattenvana. Öppet vattenvana till och med.

Solen värmde. Sjön var så gott som stilla. Förutsättningarna var helt enkelt på min sida. I dag var vattnet lite kallare än i söndags. Starten gick inte lika bra som då men vis av erfarenhet så vet jag att alla tankar på att ge upp är bara att avfärda. Ladda om, fokusera och tänka positivt, då lossnar det. Och precis så gick det idag.

Ungefär när jag var redo att avsluta dagens plaskande och när tankarna om att "jag är en värdelös simmare" började dyka upp i huvudet bestämde jag mig för att ge det ett försök till. Jag vill fixa att ta mig förbi känslan av andnöd, slappna av, andas ut, få ner pulsen och fortsätta, utan att stanna.

Här ser ni en som klarar tretaktsandning!

Och plötsligt fick jag in ett skönt lugn, tillsammans med min beslutsamhet. När jag kände hur bra flytläge jag fick bara av att köra ner huvudet ännu lite mer i vattnet och spänna coren en smula så kändes det såååå rätt. När jag dessutom sträkte armen lite längre fram fick jag till rotationen bättre och vips ... jag tog ett andetag!

När det väl lossnade var det lika bra att köra. Trots att kylan från vattnet började kännas. Jag simmade, njöt, simmade, tittade runt i det mörka och bruna vattnet. Njöt lite till och kände mig så stolt! Sen klev jag upp, lite snurrig och skakande av köld och värmde mig i solen!


Jag klarade att simma och hålla pulsen nere och när jag testade att ta i mer med armarna så fick jag upp farten! Vilken underbar känsla. Nu vågar jag tro på att jag kommer klara att crawla hela distansen i Riddarfjärden under Stockholm Triathlon den 25 augusti! Det känns hur coolt som helst.

I can. Never quit!

Den är en trygghet att ha med Roger. Jag får bra ...

... tips, och så kan jag se hur det ska se ut med crawl på riktigt!

Dagen började med simmning och slutade med ...

skön musik under Västerbron på Lånngholmen – Blommor & Bin! Ljummen Stockholmskväll, bra musik, sköna människor och bara hur mysigt som helst. Livet handlar ju inte bara om träning! (Eller ...??)

 


På Söder firades nationaldagen med musikfestival.

Svårt att låta bli att dansa.